Vilhelm var en hetlevad person som inte krusade för någon. Han lyckades bli avskedad från Löfsta Bruk i 70-års åldern, något som ansågs princip omöjligt på denna tid.
På ålderns höst hade han fått lättare arbetsuppgifter. Bland dessa ingick att sköta lokomobilen och mindre arbeten i vallonsmedjan och i snickarverkstaden. En dag blev han beordrad till prästen som vedhuggare och hjälpreda i övriga sysslor i prästgården. Prästfrun var en dominant människa och befallde Vilhelm att bära ut mattor och piska dem och sedan ta i tu med att skura golven. Denna befallning blev dock för kränkande och han nekade att utföra denna.
— Jag har kommit för att hugga ved och gräva i trädgården. Piska mattor och skura golv får att frun göra själv, blev Vilhelms kommentar och återtog sitt arbete i vedboden.
Prästfrun skyndade då till förvaltaren och anklagade Vilhelm för arbetsvägran och uppstudsighet. Vilhelm anmodades att genast infinna sig på förvaltarens kontor.
I fullt raseri kom Vilhelm till kontoret, ryckte upp dörren till förvaltarens rum och lät den stå öppen.
— Vilhelm han dock inte säga ett ord förrän förvaltaren sade med hög röst att han fått höra att Vilhelm vägrat utföra anvisat arbete och dessutom varit uppstudsig mot sin arbetsgivare. Han befallde Vilhelm att genast fortsätta med det han var anvisad och att be prästfrun om ursäkt för sin överilning. Vilhelm hade svårt för att stå still. när han hörde förvaltarens dom, slog hårt sin knutna näve i förvaltarens pulpet, skrek att han inte krusade sådana här gossar och vände sig om för att gå.
Resultatet blev att han omedelbart blev avskedad.
Dagarna gick och blev till veckor. Vilhelm satt mest och drömde sig tillbaka till gamla tider. Då kom förmannen på sågen och hälsade på. Han talade om den svåra torkan och vattenbrist och att det fanns tusentals timmer som bara väntade på att sågas upp, men det fanns ju ingen som hanterade lokomobilen. Vilhelm var den enda som kunde hjälpa dem ur knipan.
Vilhelm påminde om att han var avskedad med förmannen trodde att förvaltaren nog hade glömt bort detta. Sågningen skulle ta ett par månader och sedan skulle han ordna att Vilhelm fick ett bra jobb som badmästare i varmbadhuset.
— Kunde detta vara sant? undrade Vilhelm men lovade att komma dagen därpå och hjälpa till. Jobbet som badmästare var ju inte så dumt.
Hur förmannen ordnade detta med förvaltaren förtäljer inte historien med Vilhelm var på strålande humör igen.
Ur Minne från Leufsta bruk 1900-1927 av Vilhelm Monié